Droply 
Det var en gång en kvinna som så gärna ville ha ett barn. Hon planterade ett kornfrö i en blomkruka. Det växte upp och blev en vacker tulpan med röda kronblad som var hopslutna som en liten knuten hand. När hon kysste kronbladen öppnade de sig med ett litet plopp, och där, mitt i blomman, satt en pytteliten flicka, inte större än en tumme.
Kvinnan kallade henne Tummelisa.
Tummelisa sov i ett blankpolerat valnötsskal med violblad som madrass och ett rosenblad som täcke. På dagarna rodde hon över en tallrik med vatten i en båt av ett tulpanblad, med två vita tagelstrån som åror, och sjöng med en röst så klar som en klocka.
En varm natt, medan hon sov i sitt valnötsskal vid det öppna fönstret, hoppade en stor padda in. "Vilken söt liten flicka," kväkte paddan. "Hon skulle bli en fin fru åt min son." Och hon bar i väg valnötsskalet till den sumpiga åstranden.
När Tummelisa vaknade satt hon på ett näckrosblad mitt i en bred å. Paddsonen sa bara "koax, koax, brekke-ke-kex", och mer kunde han inte säga. Tummelisa ville inte bo i dyn. Hon satt på sitt blad och grät stilla.
De små fiskarna i ån hade hört alltihop. De samlades runt näckrosens stjälk och gnagde av den, tills bladet flöt fritt och drev nedför ån och bar Tummelisa långt bort från kärret.
Hon flöt förbi städer och ängar, och en vacker vit fjäril fladdrade ner och satte sig bredvid henne. Tummelisa band den ena änden av sitt skärp runt fjärilen och den andra runt bladet, och fjärilen drog henne framåt som ett litet segel.
Sommaren gick i den gröna skogen. Tummelisa flätade en säng av gräs under ett stort blad, drack dagg från blommorna varje morgon och lyssnade på fåglarna.
Men sedan kom hösten. Fåglarna flög söderut. Blommorna vissnade. Löven föll. Sedan kom vintern, och snöflingor stora som filtar föll ner över henne.
Frusen gick hon till kanten av en åker, där hon hittade den lilla dörren till en åkermus hem. "Stackars liten," sa den snälla gamla åkermusen. "Kom in i värmen. Du får stanna hela vintern om du håller ordning i mina rum och berättar historier för mig."
Så Tummelisa stannade, och hon hade det varmt, och hon berättade många historier.
En dag, i en gång under åkern, hittade hon en svala som låg alldeles stilla med vingarna hopvikta, för kall för att flyga. Det gjorde ont i Tummelisas hjärta. Hon hämtade mjukt hö och en varm yllefilt och stoppade om fågeln. Hon lade huvudet mot dess bröst och kände ett litet hjärtslag. Svalan var inte död; den var bara nedkyld av frosten.
Hela vintern tog Tummelisa i hemlighet hand om svalan och gav den vatten i en kopp av ett blomblad. Och lite i taget blev den stark igen.
När våren kom och solen värmde jorden sa svalan: "Du räddade mitt liv. Vill du följa med mig till de varma länderna, där det alltid är sommar?"
Tummelisa tackade åkermusen för hennes vänlighet och sa adjö. Sedan klättrade hon upp på svalans rygg, band fast sig i fjädrarna, och upp flög de, över skogar och berg och det glittrande havet.
Till sist kom de till ett land med blå sjöar och blommande träd, där vita blommor växte stora som tekoppar. Svalan satte ner Tummelisa på en av blommorna. Och där, mitt i nästa blomma, satt en liten ung man, inte större än hon själv, med fina vingar på axlarna. Han var blomsterandarnas prins, och i varenda blomma bodde någon som han.
"Välkommen," sa han med ett leende. "Du har kommit långt."
Blomsterandarna gav Tummelisa ett par tunna, skimrande vingar, så att hon kunde flyga från blomma till blomma. Hon och prinsen blev de käraste vänner, och senare gifte de sig, medan svalan sjöng på festen.
Och varje år, när vintern kom till norr, flög svalan tillbaka och berättade historien om den lilla flickan med det modiga och milda hjärtat.
Den kvällen kröp Tummelisa ihop inuti ett mjukt vitt kronblad. Blomman slöt sig långsamt omkring henne som ett mysigt litet rum, och den varma vinden vaggade den mjukt fram och tillbaka.
Tänk dig att du också ligger inuti en blomma. Kronbladen viker sig mjukt runt dig. Vinden vaggar dig mjukt … fram och tillbaka … fram och tillbaka … in i sömnen.
God natt.
