Droply 
Det var en gång, vid en stilla damm, en andmamma som låg på sitt bo. Hon väntade på att äggen skulle kläckas.
Krack! Krack! Krack! En efter en hoppade små gula ankungar ut ur skalen. "Pip, pip!" sa de, mjuka och små.
Men ett ägg var större än de andra. Andmamman väntade och väntade. Till sist … KRACK! Ut tumlade en ankunge som var stor och grå och lite klumpig. Han liknade inte de andra alls.
"Pip?" sa han.
Hans syskon tittade på honom. "Du är annorlunda," sa de. "Du är för stor. Dina fjädrar är grå." Och så simmade de i väg utan honom.
Den lilla grå ankungen blev ledsen. Han försökte paddla som de och snattra som de, men det blev aldrig riktigt rätt.
Så en dag vaggade han i väg från dammen, alldeles ensam.
Han gick genom det höga gräset. Han mötte några gäss, som snattrade och flög i väg. Han mötte en katt, som bara gäspade. Han mötte en höna, som sa: "Kan du värpa ägg? Nej? Vad är du då bra till?"
Det visste inte ankungen. Han önskade sig bara en plats där han hörde hemma.
Hösten kom. Löven blev röda och gyllene och dalade ner. En kväll tittade ankungen upp och fick syn på en flock vackra vita fåglar som flög högt över himlen. De hade långa, graciösa halsar och breda, glänsande vingar. Ankungen såg efter dem tills de var små prickar långt, långt borta. Han kände en underlig, varm känsla i hjärtat, fast han inte visste varför.
Sedan kom vintern. Snön föll mjukt över fälten. Ankungen hittade en skyddad plats bland vassen, burrade upp fjädrarna och väntade. En snäll bonde gick förbi och strödde lite säd åt honom, och han stoppade huvudet under vingen och drömde om våren.
Och våren kom. Solen blev varm. Isen smälte. Blommorna slog ut. Ankungen sträckte på vingarna, och de kändes starka. Han flaxade med dem en gång, två gånger … och plötsligt flög han!
Han flög över fälten tills han såg en glittrande sjö. Och där, på vattnet, gled de vackra vita fåglarna som han hade sett på hösten.
Han landade mjukt på sjön och böjde huvudet. Och då såg han sin spegelbild i vattnet.
Han var ingen grå ankunge längre. Han var vit, med en lång, graciös hals och breda, glänsande vingar.
Han var en svan.
De andra svanarna simmade fram till honom. "Välkommen," sa de. "Vi har väntat på dig." De rörde varsamt vid hans fjädrar med näbben, och han visste att han hade kommit hem.
Barnen på stranden pekade och log. "Titta! En ny svan! Han är den vackraste av alla!"
Men den unga svanen var inte stolt. Han var bara glad. Glad att få vara sig själv, och glad att höra hemma.
Den kvällen, medan solen gick ner över sjön, stoppade han huvudet under sin mjuka vita vinge och lät sig vaggas, mjukt, mjukt, på det stilla vattnet, tills han sov.
Du är också precis den du ska vara. Kryp ner ordentligt, som en svan på en stilla sjö … och glid in i sömnen.
God natt.
